Min historia.
..den är inte så hemlig längre. Att jag hade ett beroende av relationer som aldrig skulle leda någonstans, uppmärksamhet som bara vara ytlig, tror jag många vet nu.
Alltid rädd att bli övergiven. Lika rädd att få uppleva det igen, känslan från när den viktigaste mannen i mitt liv lämnade mig. När min pappa flyttade från min mamma.
Jag var så rädd och orolig att det skulle ske, att jag på ett destruktivt sätt letade vägar och sätt så att det SKULLE ske, så jag slapp oroa mig.
Jag jobbade med det i terapin, och när jag nådde fram, och insåg att jag inte ville leva mitt liv så, så var det gamla, vackra, redan smutsigt. Jag såg inte att jag någonsin kunde få det rent. Hur mycket jag än hade skrubbat så hade den gamla skiten suttit kvar i hörnen och grott. Och jag tyckte att han som varit min följeslagare så länge förtjänade bättre. Så jag lämnade och byggde nytt.
Jag hade med mig skit in i det nya bygget, men det var inte gammalt, inte ingrott, och jag var ärlig med att det fanns. Började skrubba bort det som satt så hårt, och när det var rent, när jag sken, så hände det jag varit så rädd för. Jag blev lämnad.
Så länge kändes det som ett straff. Ett orättvist straff eftersom jag kände att jag hade fått min del i terapin, fått min del av straffet för mitt tidigare leverne, när familjen löstes upp och jag hamnade i perifirin.
Med tiden har jag insett, att det inte var ett straff. Ingen människa har den rätten eller makten. Det var en annans person trasiga ego som slet sönder mig. Kanske var han lika trasig som jag en gång var? OM det var sant, det han sa om övergrepp en gång i tiden, så kanske han gav igen genom mig?
Jag förlorade allt. Men jag vann mig själv. Men för att inte drunkna i hatet, var jag tvungen att slå mig fri. Släppa makten. Nu är det inte längre i mina händer. Nu kan jag inte göra något mer.
Så förlåt Bassem. Det var du eller jag. Jag valde mig..
Städa ut skiten nu, innan den gror in och förstör det vackra i ditt liv. Var ärlig, gör en storstädning, så kan ni leva tillsammans och glänsa.
Dags att stänga bloggen. Stänga dörren till det som var.
Förlåt. Brinn i helvetet. Och tack för kärleken.
Alla tre är lika sanna.